tina

för tillfället känner jag mig som en.. bov.

min snälla lilla pappa ligger och sover, ja snarkar intill datarummet, lyckligt omedveten om att jag i denna stund smugit mig upp ur min säng, ut i hallen, tagit hans visakort och betalt min sthlmsresa med det. (köper jag inte resan nu, vem vet hur mkt jag hade behövt låna av honom imorgon då, när priset kanske höjts? jag var helt enkelt tvungen att göra det här för hans eget bästa!) :D
 
roligt blir det att ge honom pengarna sen: "ehhh, här har du! ehh, de är för.. glurp, jag är skyldig dig dem, TA DEM!" nej men, jag har förstås replikerna färdiga: "pappa, kan jag få låna ditt kort för att betala en tågresa" samtidigt som jag viftar med kontanterna (som jag vid det här laget hunnit ta ut). kontantviftandet är en viktig del i det hela eftersom han betalde min flygresa häromdagen, och att fråga efter mer bidrag på så kort tid är som upplagt för gnäll. ger han mig ingen vänlig nick är den mest troliga kommentaren att vänta: "jag vet inte riktigt hur mycket pengar jag har kvar på kontot.." och då säger jag bara: "jag har redan betalt resan, och det funkade".

AH det är så lätt! :) ge mig en utmaning nån gång! ;D